Gestaltade erfarenheter i biografi, vittneslitteratur och litteratur

Abstract

Som författare arbetar jag personligen helst i fiktionen. Helt enkelt för att den ger mer frihet än det dokumentära skrivandet, som i någon mening gör ett språk på såväl korrekt tidskronologi som ”sanning”. Men ett antal år efter debuten med romanen Svinalängorna (2006), som bland annat handlar om social utsatthet, barns överlevnad, alkoholism, hade jag fått så många frågor om min biografi att jag på allvar började fundera på att skriva något mer självutlämnande, det vill säga mer biografiskt, om jag förmådde. Dels var jag medveten om att få med min bakgrund, arbetarklass, invandrare, kvinna, mångfaldig social utsatthet, var predestinerade att bli författare, eller konstnärer. Dels anade jag att jag kunde skriva något som var relevant. Vidare drevs jag av tanken att bidra med kunskap. Men också av en plikt att vittna eftersom jag överlevt. Och kanske betydde tiga att svika?