Hur avgränsas det kommunala ansvaret för att tillgodose äldres behov i kommunala riktlinjer?

Abstract

Trots att kommunala riktlinjer uppmärksammats som avgörande för hur välfärdens ambitioner för äldreomsorgen tillämpas på lokal nivå genom att vägleda biståndsbedömare i deras bedömningar och beslut så saknas ingående analyser av hur sådana styrdokument är utformade. Syftet med artikeln är att belysa hur det kommunala ansvaret för att tillgodose individuella behov avgränsas i kommunala riktlinjer för biståndsbedömning avseende äldre människor enligt Socialtjänstlagen, liksom hur avgränsningarna underbyggs och legitimeras. Ambitionen är att öka förståelsen för biståndshandläggares arbetsvillkor samt att bidra med underlag för diskussioner om äldreomsorgens styrning. En analys av 51 strategiskt utvalda kommuners riktlinjer har genomförts med stöd i teorin om framing. Analysen visar hur kommuner i riktlinjerna framställs som ansvariga för att tillhandahålla vissa insatser snarare än att, i enlighet med de ambitioner som fanns då SoL infördes, tydliggöra vad som på den lokala nivån är att betrakta som en skälig levnadsnivå när det gäller livsföring i övrigt. Det utrymme som lagen lämnar för lokala anpassningar legitimerar i riktlinjerna istället ett begränsat och specificerat insatsutbud. Begränsningar av det kommunala ansvaret underbyggs och sker även genom såväl korrekt som inkorrekt hänvisning till rättspraxis samt genom att äldres behov av stöd på ett rättsligt tveksamt sätt hänvisas till anhöriga. Riktlinjernas utformning riskerar för det första att – vid tillämpning – ha en negativ inverkan på rättssäkerheten eftersom normerande utbud av insatser är svåra att kombinera med principen om individuell bedömning. För det andra försätter det biståndshandläggarna i en situation där de riskerar att hamna i kläm mellan att följa SoL och lokala föreskrifter då dessa ger motstridiga budskap. För det tredje kan variationer av äldreomsorgens styrning på lokal nivå leda till systematiska skillnader i tillämpningen av lagen. En kartläggning som genomfördes innan artikeln färdigställdes visar att 2019 hade 274 av Sveriges 290 kommuner riktlinjer för biståndsbedömning.