Ekonomisk hjälp från Svenska kyrkan

– den instrumentella paradoxen och den fattiges utmattning

Abstract

Förändringar i det svenska välfärdssamhället har devalverat ersättningsnivåer för ekonomiskt bistånd. Mottagare av ekonomiskt bistånd söker även ekonomisk hjälp från Svenska kyrkan. Diakonerna arbetar med ekonomisk hjälp, trots att kyrkan saknar nationella riktlinjer för hur och till vem hjälpen förmedlas. Forskningen om kyrkans hjälpverksamhet är sparsmakad, och det finns ingen forskning utifrån brukarperspektiv, en kunskapsbrist som artikeln avser att minska. Empirin bygger på intervjuer med nio personer som tar emot ekonomiskt bistånd och som dessutom söker ekonomisk hjälp från kyrkan. I fokus är anledningar att söka ekonomisk hjälp samt brukarnas framställning av interaktionen med diakonerna. Intervjupersonerna uppger tre skäl till att brukarna vänder sig till kyrkan: (i) försämrat stöd från socialtjänsten, (ii) lättillgängligt ansökningsförfarande hos kyrkan och (iii) möjlighet att dölja den ekonomiska hjälpen för socialtjänsten. Interaktionen med diakonerna präglas enligt brukarna av en stark samhörighet mellan dem och diakonerna. Brukarna använder oväntat en instrumentell logik i interaktionen med diakonerna för att få ansökan beviljad, samtidigt som de kritiserar myndigheterna för samma logik. Detta benämns den instrumentella paradoxen i artikeln.