EBP och verksamhet med personligt ombud

Formaliseringar och objektiviteter

Abstract

Evidensbaserad praktik (EBP) har länge varit föremål för en polariserad debatt inom socialt arbete. De mest uttalade meningsskiljaktigheterna rör EBP:s vetenskapssyn och i debatten accentueras detta ofta genom att EBP associeras med ett snävt metodologiskt fokus. Samtidigt har EBP i praktiken omtolkats på ett sätt som gjort att begreppet riskerar att urvattnas och inte bli förpliktigande. Varken ett snävt metodologiskt fokus eller ej förpliktigande tillämpningar är troligen optimala för att generera förbättringar i social omsorg eller för att ta till vara de reflektioner som gjorts inom socialtjänsten som kan vara värdefulla vid revidering av EBP. Den här studiens syfte är därför att göra delvis ny begreppsbildning tillgänglig och visa vad den kan betyda för att utveckla förhållningssätt och tillvägagångssätt. Det görs genom att analysera relationen mellan EBP:s grundläggande tillvägagångssätt och en socialtjänstpraktik (personligt ombud) som uppvisar den komplexitet som anses typisk för socialt arbete. Ett vidare syfte är att bidra med reflektioner om vilka element i EBP som behöver revideras respektive tas till vara för att EBP ska vara ett potentiellt önskvärt projekt i en sådan verksamhet. Det empiriska materialet utgår ifrån intervjuer i en ombudsverksamhet och det analyseras med teoretisk utgångspunkt i teknik- och vetenskapsstudier. Resultatet visar att den typ av kognitiva formaliseringar som tillämpas i strävan efter mekanisk objektivitet inom EBP kan vara problematiska i ombudsverksamheten. Samtidigt är formaliseringar i sig inte problematiska eftersom ombudsverksamheten, trots intryck av komplexitet, är mer formaliserad än vad den först verkar. De mest betydelsefulla formaliseringarna i verksamheten är dock inte kognitiva utan sociala och analysen pekar på att det kan vara värdefullt att komplettera EBP med medveten och strukturerad användning av sådana sociala formaliseringar för att stärka disciplinär objektivitet.